Sara Gustavsson

Jag tror inte att det finns jätte många människor på den här planeten som förstår mig när jag säger att jag inte kan klara mig utan Jodie från Tisdag till fredag varje vecka. Men om man tänker efter så är det inte konstigt. För det första så blir man självklart väldigt fäst vid sin hund, när man tar väl hand om den så får man oändligt mycket kärlek tillbaka. Hon följer varje steg jag tar för hon är fäst vid mig med. Varje dag gör hon nått tokigt som får mig att skratta och glömma alla mina bekymmer. Jag har haft Jodie vid min sida i snart 3 år nästan dygnet runt då jag kunnat ha henne med till jobb och allt. (Förutom när hon var på djursjukhuset några dygn och gjorde en allvarlig och farlig operation och ingen trodde hon skulle klara det) Så då blir hon en del av mig. Bland det jobbigaste jag gjort i mitt liv var då, när vi lämnade henne där för operationen. Nästan precis 1 år. Så skulle man säga farväl för alltid. Men hon klarade sig! Det gör att jag känner mig extra tacksam för varje stund jag har henne vid min sida. Men det betyder ju också att det känns extra jobbigt att lämna henne, då jag var så nära att förlora henne.. Jag kan inte hålla på såhär.



Skillnad om man hade ett jobb hemma och hade henne på dagis om dagarna, det är ju fullt normalt. Men så förstår jag och vet att man inte kan ha hund överallt. Och jag måste acceptera att det är så. Men att sova utan henne, hur sjukt det än låter så är det så pass jobbigt att natten till idag blev sömnlös. Jag förstår om inte alla förstår. Och ni som aldrig haft en hund tycker väl att jag verkar vara helt sjuk. Men såhär är det och jag vet att jag inte är ensam om att älska min hund så mycket.